Kvinnorna i min familj. Del 1; Min mormor May.

Min mormor är en av de bästa personerna jag vet. Hon är klok, skojig och rättfram och trampar ofta i klaveret. Hon gillar att läsa tjocka böcker, odla växter och krossar gärna insekter som äter på hennes blommor mellan sina hårda nypor. -Nej, brukade jag skrika i förskräckelse när jag var liten. -Men det var ju bara en myra brukade hon skrocka förnöjt.
För några jular sedan trillade hon ner från en pall och bröt benet. Tyvärr upptäckte inte läkarna att det var brutet så det läkte ihop fel och sedan dess har hon varit halt. Hon är ändå snabbare än mig. Jag brukar få håll när jag försöker hålla hennes takt. Hon har astma också och för några år sedan när vi var uppe på de Madeiriska bergen väste hon värre än ett punkterat däck men någon astmamedicin hade hon inte med sig. Den hade hon nämligen slängt. -Äh, vaddå, jag använde ju den ändå ente, sa hon när mamma skällde på henne.
För tre år sedan ringde hon min kusin och undrade om hon hade tid att köra henne till sjukhuset. -Javisst, svarade min kusin, men mår du inte bra? Jo, svarade mormor men jag tror jag har fått en hjärtattack. Kan du komma snart? Jag ska bara packa en väska så kan vi åka.
Mormor firade sin 80-årsdag på sjukhuset. Hon var väldigt nöjd när jag hälsade på henne. Visade sitt ärr och tyckte att det var skönt att slippa baka tårta. Fast hon tycker om att baka. När jag var yngre hade hon alltid burkarna i köket fulla av dem. Syltkakor, kanelringar, mandelmusslor, chokeladrutor och min kusin Johannas favorit smörkakor med rosa ringar runt dem. Jag har vid två tillfälle i mitt liv bott hemma hos mormor. Då gjorde hon fattiga riddare åt mig varje dag. Hon tvingade mig också att sitta och vänta på tvätten i tvättstugan under tiden vi tvättade. För så hade hon alltid gjort. Hon brukade också släcka tv:n mitt i ett program när hon tyckte att det var dags att gå och lägga sig. Utan att fråga. Nuförtiden bakar hon inte så mycket kakor, läser böcker eller tittar på tv:n. Hon lyssnar mest på den. Hon håller nämligen på att bli blind. -Det är tur att jag är så bra på engelska, säger hon. Så jag kan följa med utan att se så mycket.
Jag är också bra på engelska. Mormor lärde mig hur man säger vad klockan är när jag var sju år.
Det är 50 år och 15 dagar mellan mig och min mormor. Båda dricker kaffe det första vi gör på morgonen när vi stigit upp. Vi gillar båda ord, växter, att förkovra oss, vi är båda händiga och har något häftiga humör. På utsidan är vi inte alls speciellt lika men i hjärtat.

Mormor har det väldigt trevligt och fint hemma. Här har hon bott sedan jag varit liten och det har alltid känts som mitt andra hem. Jag är väldigt förtjust i gästtoaletten. Den har tapeter som ser ut som polkagrisgodis och fina klisterdekaler lite överallt.

I sovrummet har hon vita luddiga ryamattor som jag älskade att rulla runt på när jag var barn. Mormor och morfar hade mattor överallt. Det hade vi inte hemma. Så ofta brukade jag ligga på golvet och vila när jag var hemma hos dem.

Den här sekretären tyckte jag och mina kusiner var så spännade när vi var små. Men mormor var listig och låste ute våra klistriga barnfingrar och gömde nyckeln.

Jag var väldigt förtjust i mormors garderober. Inte innehållet men de guldiga listerna och de blänkande knopparna. Kändes så lyxiga tyckte jag.

Morfars sängbord. Under står hans tofflor med strumpor i kvar.

För några år sedan hade mormor och morfar flera stora porslinsdjur. Jag vill så gärna fråga mormor var de tog vägen. Och varför i all världen behöll du den här mormor?

Den här galna grissamlingen är mammas fel. Hon dumpade den hemma hos mormor för sådär fem år sedan. Jag tycker att samlingen är ganska fascinerande. Ju mer jag tittar på dem desto mer övertygad blir jag om att de säger något fundamentalt om mänskligheten.

Har man bara kaffe och kaga
kan man inte klaga!