Jag får inte riktigt ihop det i Photoshop än. Hittar inte den rätta känslan. Det trollbinder inte och jag lyckas inte få det där svindlet i magen som viner till när man VET. När man vet att kontrasten ligger rätt, filtret är det perfekta och att man ska efterbelysa vänstra foten i exakt 3 sekunder med fladdrande fingrar och att man då äntligen får bilden att viska sina innersta hemligheter i örat på en. Såna där hemligheter som gör att man rodnar.Jag saknar stoppmedelt som sticker i näsan, saknar det oranga stänket från fixet på kläderna, ljudet av rinnande vatten, lådan med favoritpjattarna, att svära över damm på negativet och att stå lutad över ljusbordet med luppen intryckt i ögat. Jag saknar hantverket.
När det gäller teknik är jag verkligen ingen bakåtsträvare men jag undrar hur jag ska vänja mig vid att redigera bilder på datorn? Det är svårt när man haft allt det där underbara och nu får nöja sig med en skärm. Skärmen är så platt. Jag vill att det ska kännas, jag vill peta, klämma och krafsa på materialet. Det får gärna svida, klia och förstöra mina kläder. Bara det känns.
Om ni ursäktar ska jag nu gå ner i källaren nu och krama min dammiga framkallningsmaskin. Länge. Kanske kan den ge mig några svar?
När det gäller teknik är jag verkligen ingen bakåtsträvare men jag undrar hur jag ska vänja mig vid att redigera bilder på datorn? Det är svårt när man haft allt det där underbara och nu får nöja sig med en skärm. Skärmen är så platt. Jag vill att det ska kännas, jag vill peta, klämma och krafsa på materialet. Det får gärna svida, klia och förstöra mina kläder. Bara det känns.
Om ni ursäktar ska jag nu gå ner i källaren nu och krama min dammiga framkallningsmaskin. Länge. Kanske kan den ge mig några svar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar